Tänkte berätta lite om min starkaste blodsrelation. Hon är kort, snygg, grym på piano, har ett skratt som smittar av sig och en underbart vacker själ.

 

Detta var bara en liten kort beskrivning av henne. För mig är hon 1000x mycket mer. Hon är den som hjälper mig kliva upp på morgonen, hon är den som peppar mig att kämpa vidare och som får mig att le när ingenting gör mig glad. Trots de hela 27 milen som går mellan oss, så känns det som att hon är här med mig ändå. Det är bara det att jag kan inte se, höra eller röra henne. 

 

Hon är den som kanske förstår mig mest, för vi har gått igenom sånt som båda kan relatera till. Vi båda kan förstå och tänka oss in i hur vi känner, och det är så himla skönt att ha den personen, som verkligen förstår. Hon är en av mina bästa vänner och vi kommer vara vid sidan av varandra, livet ut. Vi är kusiner, kusiner som oftast bråkade när vi var små och bara var barn. Idag är hon allt för mig, så mycket mer än vad jag själv kan förstå. Ett liv utan henne är inte ett alternativ. Vi hjälper varandra när det är svårt och vi försöker alltid göra varje gång vi ses till något speciellt. Men oftast räcker det bara att hon är bredvid mig, och vi kanske inte gör något alls. Så känns det så himla bra, för hon är här hos mig.

 

De dryga 27 milen ställer till att vi inte kan se varandra så ofta, och jag önskar dock att tillfällena då vi ses var fler än vad dom är i nuläget, men vi försöker alltid se det som en bra sak. För vi har lärt oss att uppskatta varandra bättre och vi får chansen att verkligen sakna varandra. När vi ses, är det oftast bara vi två, allt runt omkring tycks försvinna.